--> Ida

Alla dessa tårar. Vart kommer allt ifrån? Kan man bli tom på det? I sådana fall är jag det nu. Men det märks inte, för längs mina kinder rinner det tårar konstant. Kommer det kunna sluta? Vad jag än gör, så fortsätter dem mot min vilja. Jag brukar inte gråta, är inte så blödig längre när det gäller känslor. Men nu har glaset blivit fullt och jag ha inte förmågan att ta in mer i mitt huvud, i min kropp. Jag orkar snart inte längre, orkar inte stå. Låtsas som att allt är bra, som att jag är den som alltid vill lyssna. När kommer den tiden då människor, kanske bara EN person, har den tid eller lusten att lyssna. Det skulle ta hela dagen. Kanske hela natten.
Det finns bara en som förstår. Men det är inte teoretisk omöjligt. Folk tror jag är galen. Men varför ligger hon och tittar på mig, lägger huvudet på sned, kommer fram och sätter sig framför mig med lätt viftande svans. Gnyr för att vilja komma upp i knät, slicka bort tårarna och lägga sitt lilla huvud på in axel. Varför är hon den enda som gnyr och raffsar på dörren när man stänger in sig gråtande på sitt rum?
Skulle en vän göra det för mig skull?