Ensamhet
Enda sedan jag var liten har jag varit en ensamvarg. Jag sa ofta till mina kompisar att jag ville vara själv vissa dagar, och då satt jag och lekte själv medan mina kompisar lekte på gatan utanför. Men det gjorde ingenting.Jag gladde mig att dem hade roligt, men just då, ville jag vara själv. Jag har alltid behövt vara ensam, och då handlar det inte om att jag inte vill ha några vänner eller att de ska lyssna på att jag behöver vara ensam. Jag kommer aldrig be mina vänner försvinna eller gå för att jag ska behöva få vara ensam. När man sedan började på Strömma för drygt 1 år sedan, fanns det plötsligt människor överallt och vart man än gick fick man aldrig vara ensam. Den enda platsen är på toaletten, där man inte är mer än någon minut (om ens det) i alla fall.
Så, när jag kommer hem på helgerna, snälla låt mig vara. Låt mig göra ingenting om jag vill det, låt mig ligga i soffan en hel helg och bara få slappa, mysa, sova, vad som helst! Känner jag mig pigg, stark, javisst, jag kan gärna ställa upp, umgås eller bara vara. Men det ändrar ingenting på att jag alltid finns här om någon vill prata, eller vad som helst! Jag finns här - Det vet ni<3
oj, scary... Det är som att du beskriver... mig?!?! Jag är precis likadan. Är det för mycket personer ett tag så kan jag stänga av allt och bara ligga i sängen och vara ensam.. Jag har ibland perioder av dagar eller veckor när jag behöver få vara ifred.
