Strömma torsdag

Hur kan folk? Hur kan vänner? Vad är egentligen en vän, vad menas med det unttrycket? Att få göra allting ensam, vara sist kvar i stallet utan att någon annan hjälper till, är inte så kul. Hoppas ni andra hann till matsalen och äta i lugn och ro i alla fall. Varför stack du? Jag bad dig stanna kvar, inte bara försvinna och lämna mig själv i mörkret. Följde inte med när jag reste mig upp och slängde maten, okej, du tänker sitta kvar. Skäller ut lite ettor, kallar mig bitch och känslorna översvallar. blir vansinnig. Går och duschar, kommer upp, du är inte där. Klär på mig, ringer dig, packar, du har fortfarande inte kommit. Jag tar min jacka och går. Bort från allt. Till min mamma, som betyder mest för mig i världen. Hon försvinner aldrig, sviker aldrig, finns alltid där oavsett. Hur kan man säga att någon stöter ut en, när man gör precis likadant själv? Fastän jag vet att du läst mitt brev, svarar du inte. Hör inte av dig.
Att få vara ute och rida idag var befriande. Pratade mycket med Kent, han är underbar. Hoppas han kommer vara kvar i stallet länge, länge. Det vore det allra bästa för strömma. OCH dess rykte. Förresten åkte jag hem idag. Inställda lektioner imorgon, eller snarare självstudier. Åker till stan och träffar Kicki istället. Fika och prata ut om alla bekymmer. Tycka om<3
På torsdag kommer någon annan få min plats till ullared. Synd, jag har längtat efter den resan. Myshelg med mamma. Till ullared direkt efter skolan på fredag, bara få vara, och sedan äta på restaurang. Kanske åker på spa på lördag, men ingenting bestämt. Btw, ville hon att jag och Jennipher skulle laga mat till henne istället, men jag tror hon skulle uppskatta att äta annat faktiskt! Kanske till George, J har ju aldrig varit där!
Att nu sitta här. I en lägenhet helt ensam. Fortfarande arg så jag skakar, är inte direkt vad man vill göra en torsdag. Var finns det? Var finns det någon att prata med? Någon man kanske inte känner, tror det skulle vara det bästa. Jag lever i en bubbla där jag har så mycket i huvudet så det knappt får plats för egna tankar. Lite av den aggrition som funnits i huvudet kommer säkert vara borta imorgon, släppte ut det mesta på dem idag. Att få gapa och skrika ett tag räcker. Någonstans måste det finnas någon som är villig att lyssna. Villig att byta ut tankar och idéer, hjälpa varandra. Någonstans måste det finnas, men var, det kommer ta mig lång tid att söka efter. Antar jag.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0