--> Ida

Jag vet att jag ofta, väldigt ofta faktiskt, får lyssna på andras problem. Kanske är jag ganska dum, givmild eller kalla det vad man kalla det vill. Min bästa favoritsyssla är inte att lyssna på andras problem egenligen, men jag försöker att hjälpa mina vänner så gott det går. Försöker att hjälpa dem med deras problem eller kanske behöver man bara någon som lyssnar?
Har hört det ganska många ggr nu, "Men jag vill inte att du ska tänka på detta också. Alla kommer till dig och vill prata." Och jo tack. Ibland känner jag mig som en "kom hit och prata bara!" och delvis dum som lyssnar på såpass många andra, men egentligen inte öppnar mig speciellt mycket själv. Jo, jag öppnar mig, men inte vad jag tänker. Jag kan berätta situationer osv, men det är inte ofta jag blandar in så mycket känslor. Hur jag mår JUST NU. Hur många är det egentligen som vet hur jag mår innerst inne? Allting som man är orolig över, som man går och tänker på. Tankar som gräver djupa hål i mitt huvud.
Jag har inga problem, det är inte det som jag snackar om. Bara kunna öppna sig. Sitta i flera timmar, och veta att motparten verkligen lyssnar. Kanske fälla några tårar ibland och få kramar. Alla behöver det ibland.
Känns som att jag har en speciell vän som kan lyssna. Då menar jag lyssna. På riktigt. Som också kan vända sig till mig vilket alla tycker dem gör och vi tycker och tänker så lika. Frågan är om hon kanske vet mest om mig, känslomässigt.
Ibland kan jag verkligen sakna de stunderna med MAMMA. Som man hade så mycket förut, men de finns liksom inte där på samma sätt som förut. Förstår inte varför det försvunnit, men antar att allt försvann då. Då när jag aldrig vågade tala om någonting för någon. Då jag var rädd att alltid få knivar i ryggen, att rykten skulle uppstå. Jag var rädd på något sätt att skämma ut mig, att misslyckas. Jag var rädd att hon skulle ha rätt. Ack, tänk om jag lyssnat på henne från början. Min kära mamma, hon vill mig väl!