spökhus

jag kan inte hjälpa det, inte ens på morgonen vill jag vara själv i detta hus. inte nog med att det ska vara från 1700-1800-tal, så knakar det överrallt. och ju mer man tänker på det, dessto mer spel får hjärnan och man tycks helt plötsligt höra hur mycket som helst. det känns som att det har blivit som en vana för hunden, hon reagerar inte ens längre. eller.. inte alltid i alla fall.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0