BHC<3
Känns det inte konstigt, att man måånga år sedan, gick på BHC och inte fattade någonting. att man stod och höll i pappas ben och lnappt såg matchen alls. man klappade när alla andra klappade och njöt av "aah, det är synd".
det känns konstigt att efter ha följt dem sedan man var jätteliten, tills man är äldre. jag kommer så väl ihåg när rasmus var 6 år och sa att han ville börja spela hockey. jag fick alltid en klump i magen när han sa så, min lillebror, jag ville inte alls att han skulle vara där ute, bli tacklad och skadad. nej, jag tyckte fotbollen räckte. det spelade jag själv, visste att det var i princip ofarligt på ett helt annat sätt.
sedan kom den där tiden, då han hade spelat hockey i några år. man började följa BHC ordentligt, på varje hemmamatch, följa med var gång rasmus skulle träna. ni vet då man med sin kompis gärna gick vägarna förbi omklädningsrummen. okej, det var riktigt pinsamt, och jag skäms.
tiden kom också, då man tog med ännu mer kompisar, och man började träffa ännu mer folk än man redan träffat. till och med sådana man fortfarande är vänner med.. :) det blev bortamatcher, och en av dem som faktiskt satt spår i ens hjärta.<3
NU, började jag i skolan 7 mil bort, inga bussar som går så det passar att titta.. det enda jag kan göra, är att ringa min pappa, som fortfarande går på matcherna, och som numera är matchvärd varje match. kanske också ibland titta på min enormt duktiga bror.
Det känns så konstigt, ni vet.. förut var det inte mycket folk på matcherna, folk som kom dit var för att dem älskade BHC, inte för att dem var världsbäst, för det var dem inte. div 1 är väl ingenting att hänga i granen. de vann matcher och var lyckliga.
men de blev bättre, de tog sig upp i allsvenskan, och nu är fan ingenting som förut. massa nya spelare, man inte kan hålla reda på längre eftersom man är så långt bort..
detta känns sorgligt :(
det känns konstigt att efter ha följt dem sedan man var jätteliten, tills man är äldre. jag kommer så väl ihåg när rasmus var 6 år och sa att han ville börja spela hockey. jag fick alltid en klump i magen när han sa så, min lillebror, jag ville inte alls att han skulle vara där ute, bli tacklad och skadad. nej, jag tyckte fotbollen räckte. det spelade jag själv, visste att det var i princip ofarligt på ett helt annat sätt.
sedan kom den där tiden, då han hade spelat hockey i några år. man började följa BHC ordentligt, på varje hemmamatch, följa med var gång rasmus skulle träna. ni vet då man med sin kompis gärna gick vägarna förbi omklädningsrummen. okej, det var riktigt pinsamt, och jag skäms.
tiden kom också, då man tog med ännu mer kompisar, och man började träffa ännu mer folk än man redan träffat. till och med sådana man fortfarande är vänner med.. :) det blev bortamatcher, och en av dem som faktiskt satt spår i ens hjärta.<3
NU, började jag i skolan 7 mil bort, inga bussar som går så det passar att titta.. det enda jag kan göra, är att ringa min pappa, som fortfarande går på matcherna, och som numera är matchvärd varje match. kanske också ibland titta på min enormt duktiga bror.
Det känns så konstigt, ni vet.. förut var det inte mycket folk på matcherna, folk som kom dit var för att dem älskade BHC, inte för att dem var världsbäst, för det var dem inte. div 1 är väl ingenting att hänga i granen. de vann matcher och var lyckliga.
men de blev bättre, de tog sig upp i allsvenskan, och nu är fan ingenting som förut. massa nya spelare, man inte kan hålla reda på längre eftersom man är så långt bort..
detta känns sorgligt :(
Kommentarer
Postat av: ellen
åh, jag saknar att gå på matcherna jag med. en massa annat kommer ivägen och det är skit. och massor av nya spelare. jag förstår ingenting. men minns du vad vi sa när vi träffades på swing senast? vi ska dit och kolla! när som helst. när du kan. jag saknar hockeyn och bhc och ishallen som fan!
Trackback
