Spökhuset
När jag var mindre och mamma och pappa hade bestämt sig för att vi skulle flytta ifrån Målsryd samhälle för att flytta ut till ett större hus på landet, kom jag precis ihåg den känslan. Mina vänner, speciellt Helena, blev verkligen helt förstörda. De grät ocm vartannat, gav både mig och speciellt mamma massa presenter för att få oss att ändra våra planer. Men jag var inte så ledsen, jag tyckte det var ganska spännande att flytta till ett nytt hus. jag var bara 10 år.
efter en vinter i huset begav jag, helena, robert och rasmus oss till ett vindskydd vi visste skulle finnas i skogen någonstans. på vägen, också mitt i skogen, hittade vi ett öde hus (huset Jennipher kallar spökhuset). vi brydde oss inte så mycket om det.
på vägen tillbaka kom vi fel, och fick ringa runt i full panik för att hitta samma stig tillbaka. När vi äntligen kommit in på rätt spår igen, kommer vi fram till det öde huset. Som inte alls var öde? Vi gick över deras gräsmatta och plötsligt hör vi någon ropa till på oss. Vi fick sedan världens utskällningar om att vi är snorungar som förstört deras skyltar om att det är privat egendom, kört sönder deras grind med mopeder och att vi inte hade där att göra. (vi var bara 8-12 år) vi talade om att vi visste att polisen gick där för att rasta sina hundar, och att han sagt att man fick gå där. men vi accepterade det dem sa, och gick från tomten. dock hade vi gömt våra cyklar under deras granar på tomten, och sprang dit. detta resulterade att "mannen i huset" (som förövrigt var allergiskt mot gräs och hade en sådan där skyddsmask på sig) började jaga oss med hans gräsklippare bort från tomten, och fortsatte över stigen i skogen. jag har nog aldrig cyklat så fort i hela mitt liv.
efter den dagen, har jag i äldre dagar alltid gått vägen över deras tomt med hunden. jag har aldrig sett en skymt av dessa personer, inte heller grannarna här omkring. varför var dem så noga med sin privata egendom?
Mira-rumpan bjuder jag på
efter en vinter i huset begav jag, helena, robert och rasmus oss till ett vindskydd vi visste skulle finnas i skogen någonstans. på vägen, också mitt i skogen, hittade vi ett öde hus (huset Jennipher kallar spökhuset). vi brydde oss inte så mycket om det.
på vägen tillbaka kom vi fel, och fick ringa runt i full panik för att hitta samma stig tillbaka. När vi äntligen kommit in på rätt spår igen, kommer vi fram till det öde huset. Som inte alls var öde? Vi gick över deras gräsmatta och plötsligt hör vi någon ropa till på oss. Vi fick sedan världens utskällningar om att vi är snorungar som förstört deras skyltar om att det är privat egendom, kört sönder deras grind med mopeder och att vi inte hade där att göra. (vi var bara 8-12 år) vi talade om att vi visste att polisen gick där för att rasta sina hundar, och att han sagt att man fick gå där. men vi accepterade det dem sa, och gick från tomten. dock hade vi gömt våra cyklar under deras granar på tomten, och sprang dit. detta resulterade att "mannen i huset" (som förövrigt var allergiskt mot gräs och hade en sådan där skyddsmask på sig) började jaga oss med hans gräsklippare bort från tomten, och fortsatte över stigen i skogen. jag har nog aldrig cyklat så fort i hela mitt liv.
efter den dagen, har jag i äldre dagar alltid gått vägen över deras tomt med hunden. jag har aldrig sett en skymt av dessa personer, inte heller grannarna här omkring. varför var dem så noga med sin privata egendom?
man tycker ju att dem kan vara lite noggrannare med sin gräsmatta. det "börjar" bli lite långt gräs, lite mycket sly, nervältna träd och granar. den där stigen har funnits där sedan jag var där för första gången - för 8 sedan.
tycker ni inte?
tycker ni inte?
Mira-rumpan bjuder jag på
Kommentarer
Postat av: Jennipher
Det är ett spökhus, men nån gång, vill jag gå in där, synd bara att dem har lås överallt :P undra vad dem gömmer där inne...
Trackback
