Snöpromenix

Jag skulle verkligen tagit kort när jag och Linn var ute och gick förut. Snön gick upp till låren på oss båda, vi fick bära Mira eftersom hon inte ens kom fram. Det kändes som om vi skulle trillat, så hade vi nog fan skitit i det, bara legat där och skrattat tills den andras ben vek sig av skratt - ungefär. Det är väl tur att snön kan glädja någon, någongång..


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0